Skillnadens konst 2017-12-07T11:46:04+00:00

SKILLNADENS KONST

»skriver«, säger den brasilianska författaren Clarice Lispector, »är alltså vad
man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord.«
Skrivandet: något – så tycks det – omöjligt. Det som inte är ord – hur föreställer
man sig det? Var finns det att hitta? I vilket levande vatten?
Lispector tillägger: »När detta icke-ord – mellan raderna – hugger betet har
någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp ›mellan raderna‹ kan man lättad
kasta ordet.«
En ledtråd alltså: icke-ordet, inmängt i det skrivna, dess mittemellan, en glipa.
Icke-ordet: språkkroppens högblanka innanmäte.
Och ordet? Med det är det inte så noga.
För Julian Birbrajer verkar emellertid ingenting vara viktigare. Och detta, trots
att han strängt taget inte skriver (fiskar). Han använder visserligen ordet som redskap,
men inte som ett bete, utan som något redan fångat, något redan gjort: det
mest självklara, vardagliga.
En ready-made, ett standardiserat ideal.
Man kunde också säga: en genom historien vandrande pissoar.
För i grund och botten är det historien som Birbrajer sätter under lupp.
Detta stora anonyma som, liksom språket, framträder för oss som något
oöverblickbart, något alltid redan förgånget, och därmed, före-gånget, föreskrivet.
Inför historiens anonymitet förmår inte ens de största av hjältar värja sig.
Varje uppror, varje enskild kraftmätning, nivelleras. Med historiens mått mätt
tycks varje Spartacus väga lika mycket (eller lite).
Men i samma utsträckning som Birbrajer leder oss mot den utsagan, pekar
han på det omvända: genom det mest anonyma skiner det personliga fram. Det är
ljusstrimman som reflekteras mot badrumskaklet, en långsamt fallande kroppstemperatur,
berättelsen om ett plötsligt bb-besök. Birbrajer låter den kalendariskt
ordnade tiden rämna, han synar dateringens osynliga glapp, det som kan skilja
ett Berlin med prefix från ett Berlin utan prefix.
Det handlar kanske om ett åskådliggörande av skillnad. Relationen mellan ord
och erfarenhet må vara historiskt godtycklig, Birbrajers verk visar emellertid hän
mot något mer ogreppbart än så. De blottar de enskilda, ordlösa skuggformationer,
som hemsöker varje erfarenhet, den – alltid historiskt bestämda – svärta som
drar igenom vår färgskala. Färgernas taktilitet: deras kullar och kast, skårorna
mellan raderna.
Där någonstans – i den vardagliga språklighetens och den historiska vardaglighetens
olikartade glipor – äger dessa fotografier rum. Det är de gliporna Birbrajer
ber oss att begapa. Mind the gap, säger han, och syftar då på något både intimt och
fasansfullt: gapet mellan två pronomen, mellan den människa som ser sig själv i
spegeln och den människa som visar sig.
Je est un autre: det ansiktslösa jaget, berövat bakgrund, berövat det då som är nu.
Och sen? Alla skillnaders ursprung.
Döden hos Birbrajer: också det en glipa, ett gap mellan anonymt och personligt,
mellan stumma siffror och en liten snigels hus. Inte bara slutet på en utstakad
linje, omöjliggörandet av en uppsättning möjligheter, utan omöjliggörandet
som det möjligas själva början. Här hörs en stilla protest, förstärkt av en rodnad.
Still life: ännu liv.

Gabriel Itkes-Sznap

 

THE ART OF DIFFERENCE

“writing,” says the brazilian author Clarice Lispector, “is then what one does
when one uses the word as bait: the word is fishing for something that is not words.”
Writing: an impossible act—so it seems. This “something that is not words”—
how do we envisage it? Where can we find it? In what living water?
Lispector adds: “When this non-word—the between-the-lines—takes the bait,
something has been written. Once we have reeled in the ‘between-the-lines’, we
can cast the word with a sense of relief.”
A clue, then. The non-word: intermingling in what is written, existing in its
interstices, its gaps.
The non-word: the glistening entrails within the body of language.
And the word? It’s not all that important.
For Julian Birbrajer, however, nothing seems to be more important—in spite of
the fact that he is not exactly a writer (or a fisherman). He uses the word as a tool,
but not as bait. The word is already caught, already done; it is obvious, mundane.
A ready-made, a standardized ideal.
One could say: a urinal wandering through the ages.
Birbrajer’s work, in essence, puts time under the magnifying glass. History,
like language, is a vast anonymous expanse that seems impossible to survey. It
is always already in the past and, therefore, absolute and inexorable. Not even the
greatest of heroes can rise above the anonymity of history. Every rebellion, every
individual showdown becomes equivalent. On the bathroom scale of history, every
Spartacus weighs exactly the same.
But at the same time as Birbrajer leads us towards that assertion, he points toward
the opposite: in the greatest anonymity, individuality shines through. It may be the
beams of light reflected in the bathroom tiles, a slowly falling body temperature,
a story about a sudden trip to the maternity ward. Birbrajer allows ordered time
to crack and splinter; he examines the invisible gap of dates on the calendar, that
which separates a Berlin with a prefix from a Berlin without.
Perhaps Birbrajer’s images boil down to a clarification of difference. The relationship
between word and experience may be historically arbitrary; Birbrajer’s work,
however, points toward something more enigmatic than this. It exposes the individual,
wordless shadows that invade every experience, the blackness (always historically
fixed) that runs through our color scheme. It shows us the tangibility of
colors: their hilliness, their gustiness, the scores between the lines.
Somewhere there—in the interstices of everyday language, of the historical everyday—
these photographs take place. It is these interstices at which Birbrajer asks us
to gaze. “Mind the gap,” he says, alluding to something both intimate and ghastly:
the gap between two pronouns, between the person who gazes at herself in the mirror
and the person reflected there.
Je est un autre: the faceless self, stripped of its background, stripped of the then
that is now.
What then? The origin of all difference.
Death in Birbrajer is also a gap; it is a gap between the anonymous and the individual,
between mute numbers and a little snail shell. Not just the end of a marked
line or the impossibility of a set of possibilities, but impossibility as the very beginning
of possibility. Here we hear a silent protest, strengthened by a blush. A still
life is still life.

Gabriel Itkes-Sznap / Translated by Suzanne M. Cheadle