Om spegelvändningar 2017-12-07T11:46:04+00:00

OM SPEGELVÄNDNINGAR

Det ska sägas på en gång: det är jag på en av bilderna. En av de sex personer som står uppställd framför spegeln, en av dem är jag. Bruntröjad med brunkrulligt bakhuvud och glesbrunt skäggstubb.

Han där, är jag.

Men också (och alltså): han där, han där borta, är någon annan än jag – jag som just nu tittar, som just nu känner, som just nu tänker, som just nu skriver.

Fast så är det väl alltid med bilder på en själv? Man ser dem och förnimmer, medvetet eller inte, glappet mellan två pronomen. Mellan det jag som är jag, och det jag som är den. Den på bilden.

Je est un autre.

Ja, naturligtvis. Men det är något annat, något mer, med just den här bilden på mig, med just de här porträtten (för visst är det porträtt det rör sig om – frågan är väl vad eller vem det är som faktiskt porträtteras).

Detta andra, detta så påtagligt andra, stör, irriterar. Det gör mig till och med upprörd. Varför? Bland annat för att det med full kraft tvingar mig ut (eller in) i det där glappet.

Det andra är två saker:

1. Ansiktslösheten. Jag finner mig själv framför spegeln, men berövad mitt allra mest egna, det som i världens ögon är jag i världen. Är det ens jag som står där? Jo, av tröjan och håret och skäggstubben att döma måste det vara så.

2. Bakgrunden. Detta är egentligen det verkligt provocerande. Inte bara berövad, utan utbytt, ersatt. Min omgivning, min kontext, är inte min, är inte en del av mig. Den är hans, dens, dess. Förfrämligad, främmandegjord. Bildligen och bokstavligen representerad av ett holländskt 1600­-talslandskap.

Och ändå alltså: min. Jag står ju där, jag ser ju det.

Det finns en scen i Rilkes Malte Laurids Brigges anteckningar där en liten pojke sätter på sig en mask och ställer sig framför spegeln för att begrunda sig själv: ”Jag stirrade på den stora, hemska främlingen framför mig och tyckte att det var fasansfullt att vara ensam med honom.”

Det är en liknande erfarenhet som Julian Birbrajers bilder gestaltar, som dessa spegelvändningar utgör en såväl kuslig som humoristisk påminnelse om.

Gabriel Itkes Sznap