Också gapet glappar 2017-12-07T11:46:04+00:00

Också gapet glappar

 

”Skriver”, säger den brasilianska författaren Clarice Lispector, ”är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord.” Skrivandet: något – så tycks det – närmast omöjligt. Det som inte är ord – hur föreställer man sig det? Var finns det att hitta, i vilket levande vatten?Skrivandet: något – så tycks det – närmast omöjligt. Det som inte är ord – hur föreställer man sig det? Var finns det att hitta, i vilket levande vatten?Lispector tillägger: ”När detta icke-ord – mellan raderna – hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp ’mellan raderna’ kan man lättad kasta ordet.” En ledtråd alltså: icke-ordet, inmängt i det skrivna, dess mittemellan, en glipa. Icke-ordet: språkkroppens högblanka innanmäte, det man lättad, obemärkt, sätter i sig. Och ordet? Med det är det inte så noga.

Eller är det? För Julian Birbrajer verkar ingenting vara viktigare. Och detta, trots att han, strängt taget, inte skriver, det vill säga, fiskar. Han använder visserligen ordet som redskap, men inte som en krok på vilket något annat ska fästas, utan som något redan fångat, något redan gjort: det mest självklara, vardagliga. En ready-made, ett standardiserat ideal. Man kunde också säga: en genom historien vandrande pissoar.

För i grund och botten är det nämligen historien som Birbrajer sätter under lupp. Detta stora anonyma som, liksom språket, framträder för oss som något oöverblickbart, något alltid redan förgånget, och därmed, före-gånget, före-skrivet. Inför historiens anonymitet förmår inte ens de största av hjältar värja sig. Varje uppror, varje enskild kraftmätning, nivelleras. Med historiens mått mätt tycks varje enskild Spartacus väga lika mycket (eller lite).

Men i samma utsträckning som Birbrajer leder oss mot den utsagan, pekar han på det omvända: genom det mest anonyma, mest konventionella, skiner det personliga fram. Det är ljusstrimman som reflekteras mot badrumskaklet, en långsamt fallande kroppstemperatur, berättelsen om ett plötsligt bb-besök. Birbrajer låter den kalendariskt ordnade tiden spricka, han synar den konventionaliserade dateringens osynliga glapp, det som kan skilja ett Berlin med prefix från ett Berlin utan prefix.

Det handlar, kunde man kanske säga, om ett åskådliggörande av de främmande skillnader som bygger upp varje igenkännbar dito. Relationen mellan ord och erfarenhet må vara historiskt godtycklig, Birbrajers verk visar emellertid hän mot något mer ogreppbart än så. De blottar de enskilda, ordlösa skuggformationer, som hemsöker varje erfarenhet, den – alltid historiskt bestämda – svärta som drar igenom vår färgskala. Färgernas taktilitet: deras kullar och kast, skårorna mellan raderna.

Där någonstans – i den vardagliga språklighetens och den historiska vardaglighetens olikartade glipor – äger alla Birbrajers fotografier rum. Det är på dessa utrymmen han fokuserar, det är dem han ber oss att begapa.

Mind the gap, säger han. Också gapet glappar.

 

Gabriel Itkes-Sznap, litteraturvetare och poet